Igår var en mellandag

Hade en sån där dag igår när allt bara var, åt helvete rent ut sagt. Sov dåligt på natten, praktiskt taget inget alls, så när klockan ringde på 8 så var jag redan klarvaken men samtidigt tröttare än tröttast. Då är man laaagom sugen på att vara barnvakt, he he. Tur att Ragnar är en ettåring modell lugnare och att det var tid för en förmiddagsdupp lagom till jag mötte upp dom. Flöt runt i någon slags dimma resten av dagen. Humörsvängningar, med mest botten och panikattacker. Rädsla inför allt som ska komma, inför allt vi inte har, allt som kan gå fel. Gjorde vi fel? Borde vi verkligen ha barn nu? Vi kommer nog inte klara av det här. Såna tankar, heeela dagen. 
Ingen säger innan man blir gravid att man kommer må såhär. Det stör mig, för när jag försöker prata om det med mina närmsta vänner är det bara en som förstår, det är bara en som säger att det är okej och att jag får känna så ibland. Resten drar sig undan, vill inte höra, för det är som att dom tror att jag faktiskt håller på att bli knäpp, för man får inte säga att man ångrar sig. Jag ångrar mig ju självklart inte! Jag älskar min son, och jag lämgtar efter honom mer än något annat. Men vissa stunder, när rädslan och paniken slår in, när stressen är starkast och man tappar allt fotfäste. Visst är det ironiskt att det är då ens vänner inte vill höra på? Jag saknar ofta tiden innan jag blev gravid. Inte ur ett perspektiv at jag ångrar årat val att bli föräldrar, utan mer, saknar kontrollen över mig själv. 
Min kropp, mina vanor osv. När hormoner blandas in så blir det ofta deppigt då. 
 
 
 
Saknar min midja och mina höfter. Saknar en kropp som älskade att springa, snabbare och längre för varje gång. Saknar mina kläder. Och vet ni vad? Jag får sakna! Det gör inte mig till en dålig mamma! 
 
Igår var verkligen en mellandag. Men en varm dusch och stöd från Öystein fick mig på rätt banor igen och jag kunde somna tätt intill honom med ett leende på läpparna. Därav blev det inget bloggande igår, som ni säkert förstår. Vi gick in i vecka 28 igår, så det kommer ett uppdateringsinlägg om veckan som varit idag istället. Får se om det blir en tur iväg och hälsa på Eirin och lilla Signe, annars blir det bara en lugn hemmadag. 
 
 
2016 | |
#1 - - Jenny:

Det är helt ok att ha panik! Det har jag också rätt ofta. Konstigt vore det väl annars? Det känns rätt normalt att ha när man ska ta på sig ansvaret för någon annan människa i 18 år+ framöver. Och det betyder inte alls att jag ångrar mig eller inte är glad; det betyder att jag inser allvaret och är en normalt funtad människa. Så var inte orolig för det du heller tycker jag. :)

Styrkekramar!

Svar: Nej men precis, jag känner att man måste få känna såhär ibland. Det som blir så jobbigt och påtagligt är att man vill ju kunna prata med sina vänner om det, men man märker nu att ens bästa vän som inte har varit gravid helt plötsligt inte är den samma att prata med, för hon förstår inte. Då blir liksom botten ännu djupare än vad den var innan man pratade.
Lisa Elisabeth

#2 - - Sigrid:

Åh vilken jobbig dag! Ibland måste man få ha en dålig dag också även om det är riktigt jobbigt, annars uppskattar man ju inte de bra dagarna lika mycket :)

Svar: Det är ju så sant :)
Lisa Elisabeth

#3 - - Natalina:

Bästa inlägget på länge Lisa. Det är okej att känna allt du känner och ha en sån dag. Det är okej att må dåligt och bara vilja slita av sitt hår för att man inte vet vart man ska ta vägen. Som du skriver så sa ingen att man skulle må så här. Jag önskar att det kunde finnas mer såna här inlägg och bloggar. Där allt inte är så rosa fluffigt hela tiden. Tänk på nu att du är en stark tjej lisa och jag hejar på dig från Uppsala. Stor kram till dig <3

Svar: Tack hjärtat <3 Jag håller med, om fler vågade skriva om alla påfrestningar så skulle det vara mer accepterat att få säga att man inte alltid mår bra osv. Den värsta känslan är ju verkligen när man är nere, rädd och frustrerad och man ringer sin absolut bästa vän, och får ingen reaktion alls förutom "ehm du, jag måste lägga på, vi kan väl höras senare?" för ingen har någonsin sagt till henne att man kan hata att vara gravid. Tur att ni underbara människor finns, ni som vet och som lyfter upp en när man ramlar <3
Kram till er <3
Lisa Elisabeth

#4 - - E:

En riktig babe!

Upp