Någon slags svar på tal


När det här dök upp på min Facebook idag så gick jag i taket. Jag undviker in i det längsta att kommentera på såna här typer av inlägg då jag vet att många inte tvekar en sekund på att gå på och starta en hetsig diskussion. Men just till det här inlägget kunde jag inte hålla mig.

För vet ni vad? Innan jag hade klickat upp länken så tog jag illa vid mig. Efter att ha läst intervjun men tjejen så hade inte den känslan ändrats (har ej läst hennes blogginlägg, enbart artikeln). Tjejen som skrivit är gravid i vecka 17, hon har alltså ca 23 veckor kvar av sin graviditet. Det hon vill komma fram till är ju såklart något som jag hållet med om, alla borde känna sig vackra som gravida, för det är vi! En gravid kvinna Sala inte förminskas! Men det är just det jag tycker att hon gör. Hon förminskar mig. Jag älskar min mage, det gör jag verkligen, utseendemässigt iallafall. Däremot så älskar jag absolut inte min gravidkropp. För det är det som är det viktiga tycker jag, att hålla isär hur man ser ut och hur man mår i sin kropp. Vi gravida är alla vackra, det vi går igenom är magiskt och jag tror att majoriteten som mig känner oss otroligt välsignade att just vi får möjligheten att bära och föda ett barn, oavsett om det är första eller sjunde barnet. Men en gravidkropp är inte bara en kula på magen men små sparkar och buffar. Och kvinnan som skrivit kommer förmodligen att inse hur tungt det faktiskt är lite senare i sin graviditet. Hon vill inte att vi ska klaga över våra gravidkroppar, att vi istället ska avguda dom. 

Några saker jag långt ifrån avgudar:
- klämda njurar -> sömnlösa nätter
- vatten i benen
- tunga bröst som läcker 
- att kissa på mig när jag skrattar/hostar/gråter/springer/sätter mig ner/ställer mig upp/vänder mig i sängen

Jag tycker att jag är vacker, jag njuter av min gravidkropp på det sättet. Precis som hon själv sa i artikeln så stannar jag upp varje gång jag går förbi en spegel, klappar på magen, lyfter tröjan och kikar på den ur alla vinklar som går. Men det är många som inte gör det, och dom måste få tycka så. Dom måste få klaga över det, och vi andra gravida måste kunna ha förståelse. För om inte vi har det, hur kan vi förvänta oss att våra män, våra vänner som inte har gått ingenom det, ska kunna lyssna på våra klagomål när vi faktiskt har något som gör ont eller känns jobbigt. Som hon skriver, vi måste peppa varandra! Och genom att låta varandra klaga, genom att lyssna och finnas där när någon fellow preggo mår dåligt så gör vi det. Någon kommer känna sig tjock, kalla sig själv fet. Någon kräks och känner sig otillräcklig, någon får foglossning och måste gå med kryckor. 

En graviditet är inget lindrigt för kroppen. Jag avundas dom som har den där rosa, fluffiga glamourgraviditeten helt utan komplikationer. Men sanningen är att du som gravid antagligen kommer uppleva någon av alla plågor som finns. En gravidkropp är inte bara ett utseende, kom ihåg det! Det är ett mående. Och oavsett startvikt innan graviditeten, oavsett hur mycket eller lite du går upp under tiden, så kan man känna sig obekväm. Förneka inte detta, lyft det istället! Låt din väninna få prata om hur det känns, sitt inte och säg "men hjärtat du är ju gravid, det är vackert". Gravidkroppen är magisk, det tror jag att vi alla är överens om! Men allas röster måste få höras, inte bara dom vars mående också är magiskt. 

2016 | |
#1 - - Maria:

Bra skrivet <3

Svar: Tack <3 :)
Lisa Elisabeth

#2 - - H:

Oj. Läste artikeln och blogginlägget och säger bara oj. Det är väl bra att hon känner sig nöjd med sin kropp i vecka 17 men mer än till just vecka 17 kan hon ju inte uttala sig om. Jag håller med om grundtanken, att välkomna förändringen som kommer med graviditeten men det blir ju lite fel när hon formulerar sig som hon gör och koncentrerar sig på utseendet.

Är själv i vecka 35 och har haft turen att slippa illamående, foglossning och andra krämpor som brukar dyka upp. Det är väl sömnen som drabbats och att jag gått upp tolv kilo vilket självklart gör det tyngre att röra sig. Jag är dock den enda jag känt som haft det så här. De flesta verkar ha problem och känna sig obekväma vid något tillfälle och jag har full förståelse för den som uttrycker detta utåt! Det är otroligt påfrestande för kroppen att skapa liv och jag håller verkligen med dig om att ALLAS röster bör få höras oavsett om det innebär att beklaga sig över halsbränna, att behöva använda kryckor pga foglossning eller att man haft en skitdag på grund av alla hormoner.

Svar: Eller hur! Det du skriver är så spot on!
Lisa Elisabeth

#3 - - j:

Vinnaren av månadens blogg är nu uppe på bloggen, kolla in om det var du som vann! :D
Om inte så kommer en ny chans redan imorgon! kram

#4 - - Evanessè:

Jag håller helt med! Det är jättefint att vara gravid och jag är tacksam för det, men det betyder inte att jag är nöjd och tillfreds med allt annat runt omkring. Magen är jättefin, men som du säger, att inte kunna hålla tätt eller uppleva allt som tungt, är inte roligt. Jag har förutom foglossning fått det jättejobbigt i benen om kvällarna. På nätterna kan jag knappt sova och jag springer på toaletten hela tiden.

Jag är som sagt jätteglad för att jag är gravid och ser framemot vår lille/lilla bebis, men jag trivs inte med att vara gravid. Jag känner mig stor som ett hus (magen är verkligen stor allra redan) och det är inte roligt.

Vi som "klagar" är inte missnöjda eller olyckliga över livet i vår mage, utan det är över hur vi mår utöver/eller runt om graviditeten. Det är en stor skillnad det.

Upp