Livs levande måltavla

Jag är en sån som älskar att läsa gravid och mammabloggar, jag har följt flera nu i säkert 5-6 år. Följt graviditet, småbarnsår, graviditeter med småsyskon och även bröllop. Det är mycket därför jag ville ha kvar min egen blogg. Jag startade min första blogg när jag gick på gymnasiet och hade faktiskt en hel del läsare, men med årens gång tröttnade jag ofta och det fanns liksom inget att skriva om. Den här bloggen startade jag töntigt nog i hopp om att bli någon typ av författare, jag skulle skriva längre texter, noveller, krönikor, haha, ja, så blev det inte direkt. Men har liksom inte velat plocka bort den för jag liksom visste att den dagen jag blev gravid skulle jag uppskatta att ha ett ställe att skriva av mig på, bocka av milstolpar, få ner allt det där som kommer vara helt underbart att få minnas. 
Att vara gravid är ju en helt ny erfarenhet för mig, även om jag ville tro innan att jag visst väldigt mycket. Jag har skrivit en hel del här om att det inte varit en dans på rosor. Jag har gråtit mig till söms fler gånger dom senaste månaderna än jag gjort på flera år. Att bli sårad över saker är numera inte något som händer ytterst sällan utan mer dagligen. Jag förstår att folk inte menar illa med det som dom säger, men det är oförsiktigt, okänsligt och ja, det gör mig ledsen. 
 
  • "Haha men va, ska du äta igen?" - Ja det ska jag, håll käften! Jag har nyligen gått ner runt 35 kilo, det är en stor viktnedgång och recis när jag nått min målvikt så blev jag gravid och ska gå up en tredjedel igen. Det är jobbigt och jag har ångest över det varje dag, jag behöver inte få frågor som gör det värre. Jag har lärt mig själv att äta små portioner under det här året och det gör jag fortfarande, men jag har lagt till extra mellanmål. Jag vet hur mycket jag behöver äta för att jag och bebisen ska få det vi behöver, så om jag äter ofta betyder inte att jag äter mer än någon annan. 
  • "Växer bebisen som den ska?" - Bara för att jag är liten och inte fått ordentlig mage än. När man har alla sina känslor på utsidan tolkas den frågan oftare som kritik mot mig som gravid än oro och omtanke. 
  • "Men va, har du slutat träna?" - Hur ska ni ha det, nyss var jag för smal och nu ska jag ut och springa? Jag är trött som jag vet inte vad hela dagarna, jag har foglossning och den är snö och is ute. Nej jag ska inte ut och springa!
  • "Men du vet att du kan äta det om du fryser det?"- Ja jag vet men jag väljer att inte göra det eftersom jag hört från flera läkare att det bara stämmer till viss det. Plus, hur god är en upptinad brie egentligen? Jag är inte okunnig, jag bara väljer att ta ställning.
  • "Det är nog inget farligt, det är nog bara sånt där som Rachel hade i Friends" - För att fortsätta på temat där, "no uterus, no opinion", och även dom som själva inte varit gravida och säger en sån sak kan bara hålla käften. Det är min livmoderoch om det känns som att någon knivhugger mig i den så går jag till läkaren hur mycket jag vill. Men tusen tack för att du väljer ett tv-citat över min och min bebis hälsa. 
  • "Du kommer nog ha en svår förlossning, Öystein är ju så lång" - Det här är nog det mest idiotiska jag hört, och jag har hört det från ganska många. Vi har skämtat om det, men när folk är seriösa och dessutom ska tala om för mig hur min förlossning ska bli. Öystein var normallång som nyfödd, och jag var något mindre än genomsnittet, så att vi ska få en sjukt stor bebis är kanske inget jag skulle betta mina pengar på. 
Okej, det kanske är med på listan som gör mig arg än ledsen. Men tårar kommer det iallafall. Det som sårar såhär i efterhand är väl faktiskt att dessa frågor och citat kommer från mina närmaste vänner, dom som jag ska kunna stötta mig på. Jag vill inte vara den som byter ut min närmsta vänkrets när jag blev gravid, men jag känner själv att jag tar avstånd. Jag tar avstånd från min bästa vän, för hon har sagt en av dessa saker, min absolut bästa vän i hela världen. Jag vill inte bli arg eller sårad över vad hon säger så jag ta avstånd, vilket bara blir fel. 
 
Det har varit en jobbig natt inatt. Innan jag somnade låg jag och grät tyst över saker som hänt låååångt innan jag träffade Öystein. Saker jag ångrar att jag gjort, sagt eller saker jag ångrar att jag inte gjorde. Tankarna drar sig alltid till den som svikit mig mest i mitt liv. Hon är den enda som jag ångrar att jag släppt in i mitt liv, varför lät jag henne bli en del av mitt liv. Att göra slut med vänner är svårare än att göra sluta med en pojkvän, faktiskt. När jag väl somnade så drömde jag konstigt och vaknade med jämna mellanrum. Helt plötsligt vaknade jag av en puss på kinden och Öystein försvann iväg på jobb. Alla tankar om allt kom tillbaka och det var lika bra att gå upp. La mig i soffan och kollade på Chess, inget får mig att gråta så ärliga tårar som den musikalen, och efter det känns det alltid bättre. 
 
Blev ett riktigt långt inlägg det här. Men som jag skrev så vill jag kunna skriva av mig här. Det är är ingen rosa fluff-blogg som bara tar upp hur underbart allt är när man är gravid. Ska strax iväg och träffa barnmorskan, så jag får väl säkert prata av mig lite där också. Dagen komme bli mycket bättre än natten, det är en sak som är säker iallafall. 
 
 
2015, Gravid med aprilbebis | Gravidtankar | |
#1 - - Natalina:

Oj vad jag känner igen mig i din text. Har själv gått ner 40 kg men är inte liten utan har fortfarande övervikt men är så känslig när de gäller viklen.. och allt annat också. Gråter också för massor med saker och känner att jag har mycket hormoner i kroppen. Ta hand om dig och klappa dig själv på axeln för du är bra som du är! Stor kram

Svar: 40 kg är helt otroligt ju, vilken power! Fick värdens käftsmäll hos barnmorskan idag, hon praktiskt taget kallade mig anorektiker. Hon verkade inte ha någon förståelse alls för att det tar emot att gå upp i vikt. Tror att vi som har en stor viktnedgång bakom oss behöver extra stöd, och inte dömande blickar och suckar. Tur att vi kan stötta varandra <3 Kram
Lisa Elisabeth

#2 - - E:

Men lilla hjärtat då. Önskar jag kunde ge dig en stor varm kram. <3

Svar: Tack fina du <3 Det är inte lätt när alla känslor sitter på utsidan ibland, tur att det finns bättre och sämre dagar :)
Lisa Elisabeth

Upp