Me, myself and I

Det här är något som jag inte riktigt kan sätta ord på, även om jag så gärna vill ta upp det. Det handlar om min kropp, min vikt och mitt utseende. Det handlar om självkänsla och om hat. Smärta, glädje, fokus och ett rent jävla helvete. 
 
Hela mitt liv har jag varit såkallad mullig, inte tjock, inte fet, men mullig. Det är vad alla alltid sagt, om mig och till mig. Som barn var själva ordet och dess innebörd inget jag egentligen tänkte på, det var aldrig jobbigt att höra. Det som var jobbigt var att jag visste att jag inte kunde ha likadana kläder som alla andra, jag kunde inte springa lika snabbt eller hoppa lika högt på idrotten. Fortfarande var det inget som drog ner mig totalt, jag hade så myckt glädje i min barndom att jag var en himla nöjd unge ändå. 
Däremot, när jag började på högstadiet. Jag började på en större skola, med klasskamrater som jag inte kände. Dom dömde mig efter mitt utseende och min kropp. Helt plötsligt blev det viktigt för mig att jag inte spring lika snabbt, att jag inte kunde ha samma typ av kläder. Jag anser inte att jag blev mobbad, inte på riktigt. Men att aldrig kunna slappna av, att alltid komma för sent till lektionen efter idrottn för att jag ville duscha själv, det är inte så det ska vara. När jag tänker på det blir jag arg, jag blir arg för att det var så uppenbart och ingen vuxen gjorde något. Jag var 13 år första gången jag tvingade mig själv att kräkas upp maten jag ätit. Det jag inte visste då var att jag öppnade upp en "genväg" för mig själv, en slags frihet som skulle förfölja mig i nästan tio år. 
Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet gick jag ner mycket i vikt. Jag var ute och gick varje morgon och åt en varierad och kontrollerad kost. Jag kände mig duktig, jag tyckte att jag var ganska snygg, nöjd med vad jag gjort. När jag väl började på gymnasiet så insåg jag att trots all min ansträngning så var jag ändå störst i min klass. Här började min genväg bli ett allvarligt problem. I skolan var det lätt att smyga undan och få upp en del av maten, hemma tog jag en promenad efter jag ätit och kräktes upp allt i skogen. Så var min gymnasietid. Aldrig kände jag mig snygg, alltid en press att gå ner i vikt, alltid ångest när jag aldrig lyckades ha kontroll över mig själv. Min dåliga kontroll eskalerade snabbt till ganska kraftigt självhat. Jag ville inte se mig själv, jag äcklades. Jag sov i mycket kläder för jag ville inte känna min kropp. Jag vägde mig aldrig för varje gång jag såg dom där siffrorna ville jag riva ut mina ögon. Det jag inte såg var att jag faktiskt rasade i vikt. När jag träffade en kille som jag blev tillsammans med blev det ännu värre. Den här killen hade ett barn, och därmed även en exflickvän som ständigt gjorde sig påmind. Den här exflickvännen var och är väldigt vacker, och jag fick ständigt höra hur perfekt hennes kropp var. Jag var säker på att jag som vanligt vägde mellan 65-70 kg, vilket jag då visste var mer än vad exflickvännen vägde. När jag några veckor innan studenten ställde mig på en våg hade jag inte bara fel, utan jag hade fel med närmare 10kg. Vågen visade 58 och dom kommande veckorna pressade jag mig ner först under 55 och sen under 52, där slutade jag väga mig, det gick inte fort nog. 
 
 
Jag vet inte exakt vad jag vägde här, mellan 52-58, jag tyckte att jag var större än någonsin. 
När jag senare samma år blev sambo så blev alltid helt plötsligt annorlunda. Jag insåg att det inte var äkta kärlek och att jag inte hade något att bevisa. Mina problem med att äta för lite tog en helomvändning och jag åt istället allt för mycket. Vikten ökade snabbare än snabbast och när jag äntligen flyttade ut var jag tillbaka där jag började, samma vikt som i nian, samma ångest som plågat mig. Där var starten på fyra år av jojjo-bantning, laxermedel och tvångskräkningar. Jag gick ner 15 kilo för att sen gå upp 20 om och om igen och tillslut vägde jag mer än jag någonsin gjort. Det som var skilladen var att jag då hade träffat Öystein, jag var kär på riktigt, jag var lycklig och nöjd. Under 2014 har jag på ett hälsosamt sätt, helt utan fingrar i halsen och överdosering på laxermedel tappat över 20 kilo. Målet har inte alltid varit att tappa vikt, nu är målet att fortsätta uppehålla den här bilden av mig själv. Jag är så nöjd med mitt liv och min kropp. Jag tycker själv att jag ser bra ut och jag vågar visa mig ute bland folk utan att vara uppklädd til tusen. Mycket ligger i att Öystein har fått mig att inse hur mycket han faktiskt älskar mig för den jag är, och om någon kan bry ig så mycket om mig, så borde jag också göra det. 
 
 
Visst har jag dagar när jag absolut inte vill ha på mig en kortärmad top för att jag tycker mina armar är tjocka. Eller stunder när jag inte vill att Öystein ska hålla om mig för jag vill inte att han ska känna på min mage. Men att tidigare ha varit missnöjd med mig själv alla dagar på året till att nu känna mig osäker en dag i månaden är en så fantatisk resa. Jag fyllde 23 år den 25e december 2014 och det här är första gången jag känner att jag älskar mig själv. Jag menar inte att det handlar om vikt. Lyckan kommer inte från hur jag ser ut utan från hur jag känner mig. Och jag känner mig älskad. Sen jag var barn har det fokuserats på att jag var rundare än alla andra, alltid med negativ betoning. Den kropp jag har idag, och den bild jag har av mig själv just nu, är något jag är stolt över. Jag är fortfarande rundare än många andra, men det stör mig inte minsta lilla. Och när jag själv kan visa så öppet att jag inte är osäker, så är det heller inte många som påpekar att jag har lite junk in the trunk. 
 
Jag heter Lisa, jag är 23 år. Jag har vänt mitt liv uppochned fler gånger än jag kan räkna till och äntligen har vi hamnat rätt. Så länge jag kan ska jag njuta av det liv jag lever. Min älskade, älskade sambo, mina vänner, min familj. Alla dom har räddat mig tusen gånger om, fått mig att inse att jag lever. Jag hatar inte längre mig själv, tvärt om. Jag bryr mig inte om någon kallar mig tjock, för i mina ögon är jag perfekt. 
 
 
 
2015 | | Kommentera |

New York, New York

Missledande namn på inlägget. Nej, vi har inte bokat ännu en resa. Däremot har vi lagt in en tredagars i Las Vegas mitt i Los Angeles-resan. Kändes som ett måste, vi hyr oss en bil och kör mot, eller, Øystein kör, mot Las Vegas och även Grand Canyon. Jag har fortfarande svårt att hantera att den här resan faktiskt blir av, hade aldrig trott att det var the west coast var den del av Usa jag skulle uppleva först. Taggad till tusen och tar mer än gärna emot tips på hur vi kan spendera dagarna i Los Angeles. Las Vegas känns verkligen som en klass för sig, och jag tänker göra allt som är klyschigt. Hotellet vi ska bo på heter New York, New York och är en miniatyr av staden. Är så nöjd med att vi bestämde oss för spa suit, med jacuzzi två meter från sängen, hur sjukt?! Har även kollat igenom room service menyn och hunnit hitta till Øystein om att jag gillar både osttallrik och chokladdoppade jordgubbar, hoppas bara han lyssnade.. Har också försökt få med mig Ø på att samla alla bilder och planering under speciella hashtags på instagram, något som inte föll herrn helt i smaken verkade det som, haha.
2015, Resor | | Kommentera |

Inventering

Japp, dagen har knappt spenderats på mer än varetelling i butiken. Beställa upp varor från alla våra fantastiska leverantörer är vanligtvis den bästa delen med jobbet, men kan säga att jag inte har lust att beställa en enda vara under 2015. Trots att vi var full besättning så tog det oss närmare 10 timmar att räkna allt. Känslan att få sätta sig i en varm bil och köra direkt till svärföräldrarna var magisk. Resten av kvällen spenderades ihop med dom. Blev en massa prat om Usa-resan såklart, eftersom vi bokade väldigt spontant så hade dom en del frågor, haha. Ser fram emot två dagar ledigt nu, ska bli skönt att få lite egentid hemma. 
 
 
Längtar också efter ny telefon, eller, egentligen ny kamera. Även om skärmen inte är sprucken efter 2 år så är kameran bra repig, dags för att förnya snart. 
2015 | | Kommentera |
Upp