Förlossningstankar 13/12-15

Det går nog inte ens 30 minuter utan att mina tankar drar sig till förlossningen. Visst börjar det närma sig, efter att vi passerade 50% så kändes det som ett jättehopp närmare lilleman. Men tiden med tresiffrigt antal dagar kvar tickar också ner fortare än fortast och det är faktiskt bara runt tre veckor kvar tills vi räknar tvåsiffrigt. 99 dagar kommer fortfarande vara lång tid, men ändå så nära. 
 
Innan jag blev gravid var jag livrädd för att föda, jag erkänner att det finns ingenting som jag är så rädd för som smärta. Och det enda jag vet om att föda barn är att det gör ont. Innan vi plussade så ville jag undersöka alla alternativ med smärtlindring som finns, tillochmed kejsarsnitt. Jag är rädd för sprutor och nålar och epiduralen lockade mig inte minsta lilla. I Trondheim erbjuds man heller inte lustgas vilket gjorde i att jag undersökte alternativa sjukhus att föda på.
 
Den dag jag tog ett positivt test så var all rädsla som bortblåst. Jag kunde inte sätta fingret på varför eller vad jag kände istället. Jag minns när vi berättade för Öysteins föräldrar om att vi väntade barn och vi satt på deras altan i flera timmar och pratade om framtiden och om när Öystein och hans syskon var små. Gerd frågade om det här med lustgasen på St. Olavs och jag nämnde att jag kommer vilja ha epidural, hon menade att jag så långt som möjligt ska försöka ha inställningen att gå helt fri från smärtstillande, om jag väl väljer en epidural sen kommer det vara så mycket skönare då för då vet jag att jag fått den på bristningsgränsen. Jag har tänkt så mycket på det hon sa, i början blev jag nästan lite sur, men ju mer jag tänker på det så ju mer låter det vettigt. Jag har har börjat skriva på mitt förlossningsbrev nu, för det ska jag ha med mig till läkaren den 23e, och där har jag skrivit att jag vill bli erbjuden epidural, vill jag ha den eller inte märker jag väl då. 
 
Jag har med tiden insett att känslorna jag känner inför förlossningen handlar enbart om längtan. Framförallt längtan till min son, så klart. Men jag längtar efter upplevelsen att föda, längtar faktiskt efter smärtan, efter styrkan, att få känna all power som finns inom mig som ingen innan kunnat ana. Ibland när jag hör om vänners vänner eller bekanta som blivit mammor så kan jag tänka "Herregud, om hon klarar av att föda barn så gör verkligen jag det!" Inte helt snällt tänkt, jag vet, men faktiskt, den tanken har hjälpt mig att känna mig redo så många gånger. 
Jag har ju ingen aning om vad det är jag ska gå igenom. Det enda jag vet är att det kommer göra ont och att när allt är över har jag min lilla, älskade son på mitt bröst. Jag ser fram emot smärta, jag gör faktiskt det. Hur ont gör det här faktiskt? Igen som inte fött barn kan ju veta, och nu ska jag få bli en av dom som vet, en av dom som får uppleva den värsta smärtan man utsätts för. Helt sjukt att säga att jag längtar, men jag gör det. Hur kommer jag reagera? Igen aning! Det är också spännande! Allt är nya erfarenheter som bara kommer göra mig starkare, det är på något sätt så det känns. 
 
Visst kan jag bli rädd ibland. Här om kvällen låste sig mitt knä i cirka fem minuter och jag satt och grät och vrålade i smärta och rädsla tills det släppte. Efteråt kände jag mig så dålig. Sitter jag och gråter för det här, när jag faktiskt ska föda ett barn? Då blir jag rädd för att jag kanske inte kan hantera smärtan. Att stackars Öystein ska stå där vid min sida, hålla mig i handen och försöka hålla mig lugn och hålla tårarna borta för att jag är rädd. Jag vill ju inte vara rädd. 
 
Det känslan som är starkast av allt, det jag kan sätta ord på iallafall. Är att jag vet att det kommer finnas en sån lättnad när det är över, och så är det ju, det går ju över. I det ögonblicket när hela bebisen är ute, den brännande, tryckande smärtan försvinner och jag får upp min lilla, lilla minimänniska på bröstet så vet ja ju att allt kommer vara värt det och att jag förhoppningsvis skulle göra det tusen gånger om. Det är sån kärlek. Att man kan känna sån kärlek redan. Den där lilla krabaten som ligger i min mage, hur kan jag redan älska honom så mycket? Den dagen han bestämmer sig för att komma ut kommer vara den bästa. Och nu hoppas vi ju verkligen att han tänker stanna kvar på insidan hela graviditeten, i 126 dagar till, men den dagen han bestämmer sig för att komma, jag är så redo!
2015, Gravid med aprilbebis | Aprilbebis, Bf 2016, Förlossning, Första barnet, Gravid, Gravidblogg, Gravidtankar, Mammablogg, Vänta barn | |
#1 - - Lisa Karlberg:

Svårt att komma ihåg smärtan även när man har fött barn. Det är liksom en så abstrakt grej. Jag är sjukt ynklig när det kommer till saker som gör ont, och gråter när jag måste borra i tänder och sånt. Så om jag klarar det gör du det. 😜

Upp