Vecka 34



Fyra veckor sen jag la upp en magbild, Gud vad orken inte funnits. Har också en sån ångest över att vi inte tagit bilder på dom tre veckorna jag inte lagt upp någon veckouppdatering, men vad gör väl det om hundra år? 

Min lille bebis är nu ca 42 cm lång och väger 2,18 kg i början av veckan och 2,35 i slutet. 

Magen har droppat ner en bit, det syns mest framifrån faktiskt. Men jag är inte direkt rädd för att han ska komma nu i dagarna eftersom det är många, stora rörelser och han antagligen kommer lugna ner sig innan han ska ut. 

Hur jag mår vet ni ju från mitt inlägg här om dagen, så ska inte upprepa mig då det är mycket samma fortfarande. Ryggont och sammandragningar, yaay. Däremot ser jag väldigt positivt på att jag fått tillbaka mycket av suget på den maten jag åt innan. Kör med mycket gröt och nicecream till frukost nu igen. Det har gjort massor för energin verkligen! 


2016, Gravid med aprilbebis | | 4 kommentarer |

Någon slags svar på tal


När det här dök upp på min Facebook idag så gick jag i taket. Jag undviker in i det längsta att kommentera på såna här typer av inlägg då jag vet att många inte tvekar en sekund på att gå på och starta en hetsig diskussion. Men just till det här inlägget kunde jag inte hålla mig.

För vet ni vad? Innan jag hade klickat upp länken så tog jag illa vid mig. Efter att ha läst intervjun men tjejen så hade inte den känslan ändrats (har ej läst hennes blogginlägg, enbart artikeln). Tjejen som skrivit är gravid i vecka 17, hon har alltså ca 23 veckor kvar av sin graviditet. Det hon vill komma fram till är ju såklart något som jag hållet med om, alla borde känna sig vackra som gravida, för det är vi! En gravid kvinna Sala inte förminskas! Men det är just det jag tycker att hon gör. Hon förminskar mig. Jag älskar min mage, det gör jag verkligen, utseendemässigt iallafall. Däremot så älskar jag absolut inte min gravidkropp. För det är det som är det viktiga tycker jag, att hålla isär hur man ser ut och hur man mår i sin kropp. Vi gravida är alla vackra, det vi går igenom är magiskt och jag tror att majoriteten som mig känner oss otroligt välsignade att just vi får möjligheten att bära och föda ett barn, oavsett om det är första eller sjunde barnet. Men en gravidkropp är inte bara en kula på magen men små sparkar och buffar. Och kvinnan som skrivit kommer förmodligen att inse hur tungt det faktiskt är lite senare i sin graviditet. Hon vill inte att vi ska klaga över våra gravidkroppar, att vi istället ska avguda dom. 

Några saker jag långt ifrån avgudar:
- klämda njurar -> sömnlösa nätter
- vatten i benen
- tunga bröst som läcker 
- att kissa på mig när jag skrattar/hostar/gråter/springer/sätter mig ner/ställer mig upp/vänder mig i sängen

Jag tycker att jag är vacker, jag njuter av min gravidkropp på det sättet. Precis som hon själv sa i artikeln så stannar jag upp varje gång jag går förbi en spegel, klappar på magen, lyfter tröjan och kikar på den ur alla vinklar som går. Men det är många som inte gör det, och dom måste få tycka så. Dom måste få klaga över det, och vi andra gravida måste kunna ha förståelse. För om inte vi har det, hur kan vi förvänta oss att våra män, våra vänner som inte har gått ingenom det, ska kunna lyssna på våra klagomål när vi faktiskt har något som gör ont eller känns jobbigt. Som hon skriver, vi måste peppa varandra! Och genom att låta varandra klaga, genom att lyssna och finnas där när någon fellow preggo mår dåligt så gör vi det. Någon kommer känna sig tjock, kalla sig själv fet. Någon kräks och känner sig otillräcklig, någon får foglossning och måste gå med kryckor. 

En graviditet är inget lindrigt för kroppen. Jag avundas dom som har den där rosa, fluffiga glamourgraviditeten helt utan komplikationer. Men sanningen är att du som gravid antagligen kommer uppleva någon av alla plågor som finns. En gravidkropp är inte bara ett utseende, kom ihåg det! Det är ett mående. Och oavsett startvikt innan graviditeten, oavsett hur mycket eller lite du går upp under tiden, så kan man känna sig obekväm. Förneka inte detta, lyft det istället! Låt din väninna få prata om hur det känns, sitt inte och säg "men hjärtat du är ju gravid, det är vackert". Gravidkroppen är magisk, det tror jag att vi alla är överens om! Men allas röster måste få höras, inte bara dom vars mående också är magiskt. 

2016 | | 4 kommentarer |

Fixering?

Måste bara fråga er som har gått igenom en graviditet och en förlossning, eller er som är längre gångna än mig. Hat ni känt av att bebisen fixerar sig? Jag har ibland känt hur han buffar sig ner efter att han vände sig om, men det är inget som gör ont, en lite pirrande, typ kittlande känsla av att det trycker lite neråt. 

Men igår hände en så sjuk grej som jag fortfarande har svårt att greppa. Jag satt "skräddare" i min fåtölj och virkade, satt liksom med benen i kors men ganska bakåtlutad mot ryggstödet. Så sa det bara plopp inne i kroppen och det kändes som att bebisen bara droppade 1-2 cm ner. Först blev jag så rädd för jag trodde att jag hade känt det där knäppet som folk pratar om när vattnet går. Men konstaterade snabbt att så inte var fallet. Det gick inte att se någon skillnad på magens höjd. MEN, inatt har jag sovit såååååå gott. Ingen njure som gett ryggont, jag fick sova hela natten och vaknade utvilad utan smärta. 


Kan det vara så att bebisen faktiskt sjönk ner en bit igår? När vi var inlagda på sjukhuset så var tappen 4,1 cm. Kan den börja mjukas upp nu tror ni? 
Jag har lovat mig själv att jag inte ska ringa bm om jag inte börjar få sammandragningar eller märker av minsta antydning av rött eller rosa. Men är så spännande att höra om andras erfarenheter nu när förlossningen närmar sig. Någon som varit med om något liknande? 


2016, Gravid med aprilbebis | | Kommentera |
Upp